Sedan Veronica Maggio släppte sitt album har jag gått omkring och trott att hon sjunger "Sju sorger och allt upp åt röven".

Jahapp. Sen läser jag lyricsen för första gången och så upptäcker jag till min stora besvikelse att det står "Sju sorger och åtta bedrövelser".

Jamen det var ju förjävla kul att veta! Att jag hör som en 80-åring och dessutom har knallat omkring och sjungit helt åt helvete fel text i ca 4 månader, alltså.

Måste bara säga att gårdagen var den bästa dagen i hela världen sedan den 11 november 2009.

Alla idolerna var fruktansvärt bra ,roliga och snygga.

Vi anlände till parkeringen vid 17 tiden ,och då ringlade sig kön nästan hem till Replot. Åtminståne 300-500 meter måste den ju ha varit. Dock gick det skitsnabbt och vi fick skapligt bra platser.

Vi satt och väntade där inne i Kristallen i en timme innan konserten började och fy vad nervös jag var. När dom väl kom ut på scenen blev jag galen.

Sassa. Fina ,fina Sassa. Hon var så söt och hon sjöng så bra!

Fick ingen skitbra bild på Elin ,men hon var lika bra som alltid och hade världens snyggaste kroppsstrumpa på sig.

Jag har aldrig varit särskilt brydd i Daniel. Nu har jag ändrat mig ,dock. Fasen vilken underbar röst!

Linda. Gud så bra hon är. Och gud så snygg hon är! Såg hon bra ut på tv så såg hon helt sinnesjukt snygg ut i verkligheten.

Geir. Jäävligt bra var han. Dock hade han största rollen i showen ,vilket jag inte gillade. Men han var skitduktig på att få med publiken.

Minnah var rätt snygg och rätt bra. Eller .. skitsnygg och skitbra menar jag ju.

Andreas ,andreas underbara Andreas. Han var så himla söt och bra och rolig och härlig och perfekt och underbar!  Bara så att ni vet. Jag vill bara sätta honom i ugnen och käka upp honom.

Lilla Olle ,så söt han var. Han var dock inte med så mycket ,vilket var konstigt med tanke på att publiken verkade gilla honom mest. Men fint sjöng han. 

Linnea! Gud så underbar hon var. Hon var precis sådär galen som man hade förväntat sig. Jag tror jag älskar henne.

Jay. Världens finaste Jay. Wanna marry me? Nej ,fyfan vad glad man kan bli. Givetvis började jag gråta som värsta tönten när han klev in på scen.

Sen grät jag igen när han sjöng "Like a Prayer". När han som avslutning sjöng vinnarlåten såg jag inte honom så bra eftersom alla stod ,men det var jäkla fint så jag hade vilken sekund som helst hoppat upp på scenen och kastat fram ringen.

Jag kommer att lägga ut fler bilder och eventuellt någon video lite senare!

Texten är sådär fint konstig och helt jättesöt. Eller så är jag dum i huvudet. Lite osäker. Jag älskar låten iallafall. Den är fin.

Världens bästa låt just nu. Videon är himla fin den också. Dessutom tror jag att Andrew VanWyngarden är min nya loverboy. Speciellt när han står där med bebben och sjunger "I'll move to Paris ,shoot som heroin and fuck with the stars". Då dör jag ,så fin han är!

Jag läste på Wikipedia att han fyller år den 1:a februari ,och om jag inte har helt fel är väl det idag? Grattis på födelsedagen ,loverboy!

Jag var ute på promenad nyss. Med min gamla mp3 spelare.

Jag måste säga att jag fick mådde illa direkt jag lade på den. Där fanns enbart förra höstens musik. Jag kunde i princip varenda låt utantill. Speciellt Lars Winnerbäck. Förra hösten var verkligen en riktig pisshöst rakt igenom. Jag såg negativt på allt som hände , jag var inställd på att allt jag gjorde skulle gå åt helvete. Jag kan verkligen inte minnas någonting positivt som hände förutom Manson-konserten. Alla dagar bestod av ångest och... ångest.

Det enda som var okej var skolan , eftersom jag hade annat att tänka på när jag befann mig där. 

Jag mådde dåligt för att jag lyckades såra andra människor så mycket att... otroligt mycket p.g.a av att jag hade förstört för mig själv. Jag blev tillsagt att lägga mig själv i första hand och när jag väl gjorde det så gjorde jag fel och allting förvärrades. Hela tiden.

Det gick till och med så långt att jag inte ville vara hemma längre , för jag bara satt och funderade och skapade fler saker att gråta över. Och jag hatade det. Men efter några månader i ångest-tillstånd bestämde mig för att det bara var småsaker som händer alla. Jag sket i allt som hade varit och gjorde det jag själv ville och satte mig själv före alla andra. Hade jag inte gjort det hade jag nog suttit där och surat ännu. Men det gör jag inte , eftersom jag valde att inte göra det , helt enkelt.

Hursomhelst. Nu är min älskade Winnerbäck musik totalförstörd bara för att jag deppade till den. Till och med dom glada låtarna grät jag sönder. Jävla bajs.

Jag är ruskigt glad över att saker och ting blev bättre. För jag hade verkligen inte kunnat bli lyckligare än såhär , känns det som.

Tjingeling! :)